Evidensbaserat hopp: Att avskaffa en urminnes gammal institution
Foto: Tasha Jolly/Unsplash
Det kan vara komplicerat och utmanande att ställa om ett samhälle i grunden. Det finns många gånger ekonomiska intressen som kan förlora på en omställning, och som därför är motsträviga eller direkt fientliga till en förändring. Men om det är något vi kan lära oss av historien så är det att samhällen går att ställa om, också väldigt radikalt. Till och med när en institution har varit utbredd i flera årtusenden.
En av de kanske mest omvälvande förändringarna som vi sett i världshistorien var när slaveri förbjöds under 1800-talet och 1900-talet. I tusentals år dessförinnan hade människor förslavat andra människor, världen över. Slavar förekommer i några av de allra äldsta historiska källorna som finns, som exempelvis kilskriftslämningar från Mellanöstern eller i antika källor från Asien. Det är alltså ingen överdrift att slaveri har funnits sedan urminnes tid. Att kunna anställa arbetskraft som själva ställer upp på det – så som de flesta av oss idag tar helt för givet att en arbetsmarknad fungerar - har under större delen av mänsklighetens historia varit något av ett undantag. Slaveri var under årtusenden det helt dominerande sättet att kunna få tag på arbetskraft, om man ägde resurser som jordbruksmark eller en industri. För de besuttna eliterna rådde det länge aldrig någon tvekan om att slaveri var acceptabelt.[1] Det enda som principiellt diskuterades var exakt vem som kunde förslavas. Den antika grekiska filosofen Aristoteles argumenterade exempelvis för att man inte skulle kunna förslava andra greker, men att det däremot var berättigat att förslava de som kallades för ”barbarer” – alla som inte var greker.[2] Liknande principer, att man bara skulle kunna förslava någon ”annan” än den egna befolkningen, hittar man i de flesta slavsamhällen. Hudfärg, etnicitet eller religion blev alltså viktiga karaktärsdrag för om man kunde förslavas eller ej. Tydligast blir detta när det kom till slaveriet som utvecklades i Amerika från 1500-talet och framåt, där det bara var människor av afrikansk härkomst som kunde förslavas.[3]
Slaveriet var som regel extremt brutalt och exploaterande. Det mänskliga lidande det skapade för de förslavade människorna var enormt. Men från och med 1800-talet börjar alltså successivt stat efter stat förbjuda den här institutionen. Det är en process som tar lång tid. Först i början av 1900-talet har alla länder i världen formellt förbjudit slaveri. En del länder gör länge också väldigt lite för att försöka verkställa detta förbud. Än idag är ett par promille av världens befolkning utsatta för ett förtryck och ofrihet som i någon mån liknar slaveri.[4] Men det har under de senaste två hundra åren skett en radikal transformation i hur världssamfundet ser på slaveri. Det är inte längre accepterat att hålla människor i ofrihet. Att det fortfarande sker på sina håll, är förstås fruktansvärt men beror på fattigdom, kriminalitet och korruption.[5] Jämför det med hur det såg ut för något sekel eller två sedan. Då var slaveri inte bara accepterat av världens stater – det var också en institution som staterna aktivt understödde genom att exempelvis hjälpa till att jaga förrymda slavar eller militärt krossa slavuppror.
Så hur har världens länder kunnat ställa om så oerhört radikalt i den här frågan? Det finns många missuppfattningar i den här frågan. En vanlig missuppfattning är exempelvis att slaveriet höll på att dö ut av sig själv. En ny tid randades, tänker somliga: kapitalismen höll på att växa fram, och då fanns inte plats eller behov för en antik institution som slaveri. Verkligheten var dock en helt annan. Slaveriet växte tvärtom i betydelse under hela den tid det var lagligt. Den första större nation att förbjuda slavhandel – och sedermera även slaveri som helhet – var Storbritannien. År 1807 förbjöd den brittiska staten alla brittiska undersåtar att delta i slavhandel, och slaveriet förbjuds sedan i sin helhet 1833.[6] De här förbuden kom inte alls vid en tid då slaveriet hade börjat bli mindre konkurrenskraftigt och dö ut av ekonomiska skäl. Tvärtom; under hela 1700-talet så växte slavhandeln och de verksamheter som baserades på slavproduktion (plantager i brittiska kolonier, handeln med slavproducerade varor och så vidare) kraftigt i omfattning. Faktum är att de här verksamheterna upplevde en snabbare tillväxt, mätt i BNP-mått, än vad den brittiska ekonomin gjorde i genomsnitt under den här tiden – och det mitt under den så vitt omtalade ”industriella revolutionen” i Storbritannien.[7] I USA, som också var en stor slavnation, förbjöds slaveri först efter inbördeskriget 1861-1865. Även här hade slaveriet vuxit i omfattning och värde under hela 1800-talet. Det kan vi se tydligt om vi tittar på hur mycket kapital som investerades i slavar, hela vägen upp till inbördeskrigets utbrott (se figur 1 nedan). Om något så verkar man investera i slavar i allt snabbare takt under tiden från 1840-talet och framåt. Det här hänger samman med att den antika institutionen allt mer kom att moderniseras under 1800-talet, så att många av de problem som slavägare upplevde med slaveri kunde åtgärdas. Tvärt emot vad många trodde då (och vad somliga tror än idag) visade det sig exempelvis fullt möjligt att få till en kraftigt växande produktivitet baserat på slavproduktion – mängden bomull som en enskild slav plockade under odlingssäsongen växte exempelvis enormt i den amerikanska Södern under 1800-talet. Produktivitetstillväxten här var mycket snabbare än produktivitetstillväxten generellt i den amerikanska ekonomin.[8] För slavägarna var det också ett problem om slavar dog i förtid – slavägarna hade ju ändå investerat en massa pengar i att köpa slaven. Den gryende försäkringsbranschen kunde här tillhandahålla en lösning: livförsäkringar för slavar (där alltså slavägaren fick ersättning om slaven dog i unga år).[9] Ett annat problem var att ägaren band upp så mycket kapital i att köpa slavarna. Här kunde bankväsendet tillhandahålla en annan lösning: använd slavarna som säkerhet för att ta lån.[10] Eller, varför inte hyra slavar av en annan slavägare, om man inte ville eller kunde investera kapital i att köpa en egen?[11] Här har vi kanske något av en föregångare till moderna bemanningsföretag. Det finns alltså inget som tyder på att slaveri var anakronistiskt. Tvärtom, alla moderna och växande branscher i USA:s gryende kapitalistiska ekonomi var fullt kompatibla med slaveri.
Figur 1. Kapital investerat i slavar i USA under 1800-talet (US dollar, fasta priser)
Att slaveri förbjöds handlar alltså inte alls om att det var en ekonomisk olönsam eller oattraktiv institution för slavägarna. Tvärtom, slavägare världen över har som regel alltid motsatt sig att slaveri förbjuds. Många gånger har de också varit villiga att satsa ganska mycket pengar på att försvara institutionens överlevnad – som genom att köpa sig politiskt stöd av parlamentariker. Att slaveri ändå kunde förbjudas handlar om två saker: motstånd från slavarna själva, och en bred folklig mobilisering gentemot slaveri – den så kallade abolitionistiska rörelsen.
Det finns en utbredd uppfattning om att ingen ifrågasatte slaveriet innan den abolitionistiska rörelsen växte fram under 1700-talets slut. Det är inte sant. Många slavar har allt igenom historien tydligt motsatt sig förslavning. Det finns mängder av exempel genom historien på slavar som gjort uppror. Ett av de tidigaste exemplen är upproret lett av slaven Spartacus i det antika Romarriket.[12] När slaveriet växer i omfattning i Amerika från 1600-talet och framåt så går det knappt ett år utan att slavar gör uppror någonstans. Det uppror som blir mest omvälvande var när slavarna på den franska ön Saint Domingue – dagens Haiti – gjorde uppror 1791 och lyckades kasta av sig både slavägare och kolonialregim. Att upproret blev framgångsrikt skulle innebära en ekonomisk och social revolution för slavarna på Saint Domingue. Men det skulle också sätta skräck i slavägare på andra håll i Amerika: om slavarna kunde lyckas göra uppror där, skulle de kunna lyckas även på Jamaica eller Kuba, i Brasilien eller rent av i USA:s sydstater?[13] Det här kom att underminera mångas tilltro till att slaveri skulle kunna upprätthållas – risken för en blodig revolution var helt enkelt för stor, och konsekvenserna för dramatiska för att det skulle vara värt det.
Den här processen skedde samtidigt parallellt – och till viss mån i symbios – med utvecklingen av en abolitionistisk rörelse i Europa och i USA. Det här var en rörelse inspirerad av upplysningsfilosofins humanistiska ideal, och tankar om alla människors lika värde. Fundamentalt för den här rörelsens historiska betydelse är att den underminerade inrotade värden och traditioner. Att jordägare och andra eliter i årtusenden hade sett slaveri som något självklart (i alla fall så länge det var någon ”annan” än den egna folkgruppen som förslavades) började nu ifrågasättas på bred front. I flera länder – som exempelvis i Frankrike eller Sverige – var det här något som främst en liten grupp radikala intellektuella ägnade sig åt. [14] I Storbritannien, däremot, kom det här att utveckla sig till en bred folkrörelse, med stöd av stora delar av befolkningen. Här lyckades man få allt från intellektuella till vanliga arbetare att stödja ett förbud mot slavhandel och slaveri. Rörelsen använde sig av en lång rad medel – allt ifrån politiska påtryckningar till konsumentbojkotter av slavproducerade varor – för att nå sina mål.[15]
Omställningen hade ekonomiska och sociala kostnader. I USA så kunde omställningen bort från slaveri enbart ske efter ett förödande inbördeskrig. I många andra länder, inte minst Storbritannien, så blev de forna slavägarna ekonomiskt kompenserade på en massiv skala för den förlust av ”kapital” som abolitionismen innebar.[16] De summor som den brittiska regeringen lånade för att betala de forna slavägarna blev en börda för generation efter generation av brittiska skattebetalare, och betalades av till fullo så sent som år 2015, enligt British Treasury. De forna slavarna, å andra sidan, fick aldrig någon kompensation för all exploatering och lidande som de hade blivit utsatta för. För en modern betraktare verkar det chockerande orättvist. Vid den här tiden såg många det dock som det pris som samhället behövde betala för att möjliggöra en omställning.
Det tog tid att uppnå förändring, just för att det fanns så starka ekonomiska intressen som höll emot, som inte ville se någon förändring. Förbudet mot slaveri skulle heller inte förändra slavarnas situation över en natt – rasistiska fördomar skulle länge förpesta situationen för de forna slavarna och för deras ättlingar.[17] Vi kan också se hur somliga aspekter av slaveri fortfarande får konsekvenser än idag, så att ättlingar till slavar exempelvis är fattigare och mer lågutbildade än den övriga befolkningen.[18]
Sett ur perspektivet av hur ingrott institutionen har varit allt genom mänsklighetens historia så var dock omställningen ganska snabb. Från att ha dominerat samhällen under tusentals år, så avskaffades institutionen efter enbart ett par decenniers politisk kamp. Den tid det tog från att abolitionistiska idéer började spridas i bredare kretsar, med start kanske omkring år 1770, till dess det första landet förbjöd slavhandeln (och senare slaveri i sin helhet) i början av 1900-talet, tog – när jag skriver detta – inte mycket längre tid än den tid som har passerat sedan IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) etablerades år 1988.
Tre huvudsakliga lärdomar:
Starka Ekonomiska intressen motsatte sig att avskaffa slaveriet eftersom de ansåg det extremt lönsamt för dem att upprätthålla institutionen. Ekonomiska intressen kommer på samma sätt motsätta sig framtida omställningar som hotar deras lönsamhet.
Slaveri skulle aldrig ha avskaffats om det inte var för att många drev en politisk kamp för att uppnå detta. Politisk kamp kan förändra världen till det bättre. Vi har en värld att vinna.
Slaveri hade varit en ingrodd del av mänskliga samhällen i tusentals år, världen över, men när systemet började ifrågasättas på allvar av både förslavade och fria människor så kunde en omställning ske relativt snabbt.
Källor
[1] Keith Bradley and Paul Cartledge, The Cambridge World History of Slavery. Vol. 1, The Ancient Mediterranean World (Cambridge: Cambridge University Press, 2011).
[2] Peter Hunt, “Slaves in Greek Literary Culture,” in The Cambridge World History of Slavery: Volume 1: The Ancient Mediterranean World, ed. Keith Bradley and Paul Cartledge, vol. 1, The Cambridge World History of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2011), 22–47, https://doi.org/10.1017/CHOL9780521840668.004.
[3] David Eltis and Stanley L. Engerman, eds., The Cambridge World History of Slavery: Volume 3: AD 1420–AD 1804, vol. 3, The Cambridge World History of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2011), https://doi.org/10.1017/CHOL9780521840682.
[4] “Global Estimates of Modern Slavery: Forced Labour and Forced Marriage” (Geneva: ILO & Walk Free Foundation, 2017).
[5] Kevin. Bales, Disposable People : New Slavery in the Global Economy (Berkeley, Calif.: University of California Press, 2012).
[6] Seymour Drescher, Abolition : A History of Slavery and Antislavery (Cambridge ; Cambridge University Press, 2009), http://www.loc.gov/catdir/enhancements/fy1001/2009006849-b.html.
[7] Klas Rönnbäck, “On the Economic Importance of the Slave Plantation Complex to the British Economy during the Eighteenth Century: A Value-Added Approach,” Journal of Global History 13, no. 3 (November 2018): 309–27, https://doi.org/10.1017/S1740022818000177.
[8] Alan Olmstead and Paul Rhode, “Biological Innovation and Productivity Growth in the Antebellum Cotton Economy,” Journal of Economic History 68, no. 4 (2008): 1123–71.
[9] Sharon Ann Murphy, “Securing Human Property: Slavery, Life Insurance, and Industrialization in the Upper South,” Journal of the Early Republic 25, no. 4 (2005): 615–52.
[10] John J. Clegg, “Credit Market Discipline and Capitalist Slavery in Antebellum South Carolina,” Social Science History 42, no. 2 (2018): 343–76.
[11] Jonathan D. Martin, Divided Mastery: Slave Hiring in the American South (Harvard University Press, 2004).
[12] Keith Bradley, “Resisting Slavery at Rome,” in The Cambridge World History of Slavery: Volume 1: The Ancient Mediterranean World, ed. Keith Bradley and Paul Cartledge, vol. 1, The Cambridge World History of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2011), 362–84, https://doi.org/10.1017/CHOL9780521840668.019.
[13] David Patrick Geggus, The Impact of the Haitian Revolution in the Atlantic World (Columbia, S.C.: University of South Carolina, 2001).
[14] Se t.ex. Klas Rönnbäck, “Enlightenment, Scientific Exploration and Abolitionism: Anders Sparrman’s and Carl Bernhard Wadström’s Colonial Encounters in Senegal, 1787–1788 and the British Abolitionist Movement,” Slavery & Abolition 34, no. 3 (2013): 425–45.
[15] Adam Hochschild and Stefan Lindgren, Spräng Bojorna : Kampen Mot Slavhandeln (Stockholm: Ordfront, 2006); Drescher, Abolition.
[16] Nicholas Draper, The Price of Emancipation: Slave-Ownership, Compensation and British Society and the End of Slavery (Cambridge: Cambridge University Press, 2010); Catherine Hall et al., Legacies of British Slave-Ownership : Colonial Slavery and the Formation of Victorian Britain (Cambridge: Cambridge University Press, 2014).
[17] Eric Foner, Reconstruction: America’s Unfinished Revolution, 1863-1877, Updated edition (HarperCollins, 2014).
[18] Nathan Nunn, “The Long-Term Effects of Africa’s Slave Trades,” Quarterly Journal of Economics 123, no. 1 (2008): 139–76; Graziella Bertocchi and Arcangelo Dimico, “Slavery, Education, and Inequality,” European Economic Review 70 (August 1, 2014): 197–209, https://doi.org/10.1016/j.euroecorev.2014.04.007.