Cementen måste fram!

Bild: Cementa

Det svåraste i miljöarbetet är kanske inte att få acceptans för nya idéer, utan att få människor att släppa de gamla. I ett ekonomiskt system som har hela sin värdegrund i konsumtion och ekonomisk tillväxt är det svårt att acceptera tanken på att dra bort eller minska något. Även när vi tydligt ser att vår konsumtion leder till problem försöker vi lösa det utan att minska konsumtionen.

De senaste månaderna har det blivit allt tydligare hur klimatkrisen och artutrotningen skenar medan utsläppen och skogsskövlingen fortsätter, men systemet har vridit sig i plågor inför en annan potentiell kris: för lite cement.

Idag blev det klart att fossilekonomin och cementindustrin har företräde framför klimatkriser, artutrotning och andra miljökriser. Regeringen kör över Mark- och miljööverdomstolen samt lagrådet och driver igenom business as usual.

Inget får hota bygget av bostäder (90 procent av bostäderna byggs av betong), Förbifart Stockholm och andra infrastrukturprojekt. Jobben måste räddas. Beskedet kommer dagen efter att regeringen har pumpat in över 70 miljarder kronor i åtgärder som ska ”få fart på hjulen”.

Självklart är det ett problem i en ekonomi som är helt beroende av cement att cementen plötsligt tar slut. Men kanske vi även borde prata åtminstone lite om användningen?

Att ekonomisk tillväxt är överordnad klimatpolitiken sägs också uttryckligen av riksdagen. Med anledning av en motion från Centerpartiet, Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna har riksdagen tillkännagivit att klimatpolitiken ska ”uppnå minskade utsläpp med bibehållen god ekonomisk tillväxt”.

Cementen måste fram, hjulen måste rulla.

Fossil reklam allt hetare fråga

Hur ironiskt är det att två av Vasaloppets stora sponsorer är Preem och Volvo? Bild: Vasaloppet.se

Det är i våra egna huvuden förändring äger rum. Hur du och jag tänker kring vad som är möjligt att göra. Normförskjutningar som banar väg för ny politik, och vice versa. Politiker som vågar stå upp för obekväma beslut som sedan får medborgarnas förtroende. Trängselskatt och flygskatt till exempel. 

Just nu pågår en sådan normförskjutning. Det handlar om reklamen. Den som omger oss dagligen på gator och torg, i tunnelbanan och inte minst i sociala medier. Det senaste året har mycket hänt som banar väg för förbud mot fossil reklam. I Amsterdam är det redan verklighet, där har nyligen genomförts ett förbud mot reklam för dieselbilar och lågprisflyg i tunnelbanan. Det är första steget i stadens målsättningen att förbjuda fossil reklam i det offentliga rummet. I Frankrike processas ett lagförslag på ett förbud mot reklam av fossil bränslen, det återfinns i Loi climat et résilience och lades fram av parlamentet i februari. 

I Sverige driver ett flertal politiska partier på för liknande förbud. I Göteborg vill den rödgrönrosa oppositionen se ett förbud mot fossil reklam på samtliga kommunala reklamskyltar i staden. MP i Stockholm stad vill undersöka ett förbud av fossil reklam på stadens reklamytor. Det finns också en  Socialdemokratisk motion med förslag om att införa och utreda hur ett förbud mot reklam, sponsorskap och andra samarbeten som driver fossilbränsleanvändning i Stockholm. Att DN under våren också tagit fram en policy för fossil reklam är en del i samma trend. ETC har gjort ett tydligt ställningstagande mot fossil reklam redan tidigare. 

 S-motionen kommer att behandlas i Stockholms kommunfullmäktige i mitten av oktober. Stockholm har nu möjligheten att liksom Amsterdam ta ett skarpt beslut om förbud mot fossil reklam. Det borde av alla inblandade ses som en lågt hängande frukt. I en tid då tipping points inte längre är ett framtidsscenario, utan något som händer här och nu, måste ett minimum vara att reklam för sånt som förstärker klimatkrisen försvinner. Det är inte okej att behöva se vulgär reklam av fossildrivna SUV:ar eller orimligt billiga weekendresor med flyg.

Under hösten kraftsamlar vi tillsammans med andra miljö- och konsumentorganisationer i Europa för att förbud mot fossil reklam på EU-nivå. Men redan nu kan kommuner och regioner gå före. Nu slipas på valmanifest och utfästelser inför 2022. Låt oss där få läsa löften om stopp för fossil reklam i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och hela Sverige.

---

Pliocen revisited

Se i full storlek

Bild: NOAA

Ovanpå alla bränder och översvämningar, varningar om en avmattad Golfström och IPCC:s senaste rapport kom så (den inte oväntade) nyheten om att månaden juli var den varmaste som någonsin uppmätts. NOAA pekar dessutom ut en hel rad oroande anomalier under sommaren 2021.

Vi lever i en värld som blir allt varmare. Den genomsnittliga temperaturen på jorden var cirka 13,7 grader Celsius under andra halvan av 1800-talet, vilket är utgångspunkten när FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC mäter temperaturförändring. Idag är den närmare 15 grader. Det är, möjligen med två avskräckande undantag, den högsta globala temperaturen på över två miljoner år.

Enligt IPCC är vi på väg mot två eller tre graders uppvärmning under detta århundrade, möjligen ännu mer. Mänskligheten och jordens nuvarande ekosystem har aldrig varit i närheten av detta tidigare. Med hissnande hastighet håller vi på att skapa en ny atmosfär – och en ny planet. Forskare kallar denna nya tidsålder antropocen, den människoskapade tidsåldern.

Vad som väntar oss är oklart. Det finns inga säkra referenser och inget facit, bara forskarnas modeller. Vi är i okända vatten och det enda vi vet är att våra samhällen och livet på jorden inte är anpassade för de förändringar som vi har framför oss.

Under två värmeperioder, eem (130 000 år sedan) och holstein (350 000 år sedan) var temperaturen ungefär som idag. Havsnivån var då mellan fyra och sex meter högre. Det växte ekskogar upp till Skellefteå, Nordkap var klätt av skog, Skandinavien och nordöstra Ryssland var en ö och där London nu ligger betade flodhästar och utdöda skogselefanter (palaeoloxodon antiquus).

Innan dess måste vi gå tillbaka till pliocen, för 2,6 till 5,3 miljoner år sedan, för att hitta lika höga eller högre temperaturer (bild). Detta är också den tidsperiod som forskare anser mest liknar det klimat som jorden kommer att ha år 2050 om inget – eller otillräckligt – görs.

Se i full storlek

Jordens temperatur sedan 60 miljoner år och scenarier för 2050–2100 enligt IPCC. Observera att tidslinjens skala är bruten. Källa: Burke et al, Pliocene and Eocene provide best analogs for near-future climates. PNAS vol 115, no 52, 2018. Grafik: NWI

Jorden höll då på att kylas ned efter en mycket varm period. Temperaturen var två till tre grader högre och atmosfärens halt av koldioxid var cirka 400 miljondelar. Vi riskerar alltså att omintetgöra flera miljoner år av nedkylning.

Det kan sätta skräck i vem som helst. Men dessutom går den uppvärmning som sker nu oerhört mycket snabbare än någon tidigare förändring. Tidigare uppvärmningar eller avkylningar har tagit tusentals eller miljontals år, medan den höjning av temperaturen som nu sker går på ett par århundraden. Den snabba förändringen skapar stora svårigheter för många arter att anpassa sig.

Vetenskapen känner till fem historiska massutrotningar då en mycket stor del av livet på planeten dog ut. Det finns flera möjliga anledningar till dessa händelser, från klimatförändring och geologiska förändringar till meteornedslag. Forskare anser att planeten nu är inne i den sjätte massutrotningen som orsakas av mänsklig aktivitet i olika former. Mer än 70 procent av jordens yta har påverkats eller förändrats av människan och den biologiska massan av jordens vilda djur är nu mindre än 20 procent av vad den var under pleistocen, perioden mellan pliocen och den senaste istiden.

Temperaturökningen som nu pågår bidrar starkt till utrotningen. Högre temperaturer gör att många arter inte kan leva på platser där de tidigare har funnits. En del av dem följer klimatförändringen och flyttar mot polerna eller högre upp i landskapet. Därför flyttas trädgränsen längre norrut och högre upp i landskapet och därför förändras både flora och fauna på varje given plats.

Andra kan inte flytta eftersom de är stationära, exempelvis koraller, eller att de redan lever i de kallaste områdena, exemplvis fjällräv och isbjörn, de har ingenstans att ta vägen i en varmare värld. Deras enda möjlighet är att arten anpassas till ett varmare klimat, vilket i allmänhet tar lång tid.

Tusentals populationer av hotade ryggradsdjur har gått förlorade under det senaste århundradet, vilket tyder på att den sjätte massutrotningen orsakas och påskyndas av människor. Dessutom är arter länkar i ekosystem, och när en försvinner kommer de arter som den interagerar med troligtvis också att gå under.

Det internationella organet för naturskydd, hållbar utveckling och biologisk mångfald, IUCN, uppskattar att en femtedel av jordens arter hotas av utrotning de kommande decennierna.

De utsläpp av växthusgaser som har skett hittills kommer att förändra jordens klimat och ekosystem för alltid, vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi hade under större delen av 1900-talet. Men vi kan begränsa förändringen och minska risken för mycket allvarliga och potentiellt katastrofala konsekvenser. Med en kraftig och snabb minskning av utsläppen de närmaste åren är det enligt IPCC möjligt att temperaturökningen kan stanna vid 1,5 grader.

Målet som anges i det så kallade Parisavtalet är att begränsa temperaturökningen till 1,5 eller högst 2 grader. Det är långt ifrån en ofarlig förändring, men oändligt mycket bättre än den ökning med över tre eller fyra grader som inträffar vid politics-as-usual.

Är det någon som inte tycker att vi har ett planetärt nödläge?

Gunnar Lind

---

Är det fler strandnära hus som behövs?

Översvämningar och skyfall och värmerekord runtom i världen. Helt nya magnituder av väder. Obehagliga väder. Farliga väder.

Forskare säger att detta är bortom deras egna prognoser. Detta har de inte kunnat förutse. Inte redan vid 1,2 grader. Det kommer varningsignaler om att golfströmmen är på väg att rubbas. Den har inte varit så här svag på 1 600 år, och den kan vara på väg att helt stanna av. Niklas Boers från Potsdaminsititutet konstaterar att sannolikheten för denna typ av händelse med extremt stor påverkan ökar med varje gram av koldioxid som adderas till atmosfären. I kölvattnet av allt detta beskriver andra forskare att de svenska klimatmålen är för lågt satta.

Samtidigt har vi levt i sommarsemestern. Den har lunkat på. Humlor som surrar förtroendeingivande och vattnet som svalkar våra överhettade kroppar. Regeringskrisen avvärjdes strax efter midsommar. Typ i alla fall. En och annan har återupptagit flygresor till utlandet. Många har tagit bilen till landstället. Allt återgår till det normala. Lugnt och skönt.

Jag får lust att skrika. Högt. Det gör ont att se och förstå att klimatförändringarna är här och nu och med sådan kraft. Och samtidigt se vår oförmåga, både till förändring och ens till samtal. DN rapporterar. Och de gör det bra. Men vad händer sedan? Var är upproren, de radikala kraven på förändring?

“Inte ger man fan i politiken för att man är konventionell”, sjöng Marie Bergman. Nej, ingen av oss kommer undan. Och det konventionella är i högsta grad politiskt. Det är orsaken till de förändringar vi ser. Normer kring välstånd och livsstil. Vad som är det normala att göra i ett mänskligt liv. Normer som vi själva också bidrar till att förstärka eller att förändra.

Kanske är semesterlugnet bara en chimär. Den där regeringskrisen är inte helt och hållet avstyrd. Kvar på bordet finns också två andra helt centrala miljöfrågor; strandskyddet och skogen. Centern har - av alla politiska frågor i hela samhället – valt att ta strid för två som urholkar miljöskydd, varav en kan bidra till att fler drabbas av översvämningar i framtiden.

Det är inte fler strandnära bostäder eller ökad avverkning av skog som behövs. Det är kraftfulla åtgärder som snabbt och effektivt minskar vår klimat- och miljöpåverkan både nu och i framtiden. I ett första steg till exempel rejält höjd koldioxidskatt, stopp för investeringar i fossil infrastruktur såsom vägar och flygplatser samt snabb avveckling av fossila subventioner.  

Pandemin har gett oss insikten om att politisk förändring kan äga rum väldigt fort. Det som krävs är politisk handlingskraft och inte minst acceptans och stöd hos oss medborgare. De allra flesta känner nog en klump i magen och inser att den nivå av konsumtion vi har idag inte funkar. Då kan vi inte äga och köra bil som vi gör nu, vi kan inte återgå till 2010-talets flyghets över världen eller köpa lika mycket grejer … Men det kommer ju inte innebära att vi inte kan åka bil eller flyga eller konsumera över huvud taget. Bara göra det i mindre utsträckning. Det är väl inte orimligt egentligen?

Anna Jonsson