Pliocen revisited

Se i full storlek

Bild: NOAA

Ovanpå alla bränder och översvämningar, varningar om en avmattad Golfström och IPCC:s senaste rapport kom så (den inte oväntade) nyheten om att månaden juli var den varmaste som någonsin uppmätts. NOAA pekar dessutom ut en hel rad oroande anomalier under sommaren 2021.

Vi lever i en värld som blir allt varmare. Den genomsnittliga temperaturen på jorden var cirka 13,7 grader Celsius under andra halvan av 1800-talet, vilket är utgångspunkten när FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC mäter temperaturförändring. Idag är den närmare 15 grader. Det är, möjligen med två avskräckande undantag, den högsta globala temperaturen på över två miljoner år.

Enligt IPCC är vi på väg mot två eller tre graders uppvärmning under detta århundrade, möjligen ännu mer. Mänskligheten och jordens nuvarande ekosystem har aldrig varit i närheten av detta tidigare. Med hissnande hastighet håller vi på att skapa en ny atmosfär – och en ny planet. Forskare kallar denna nya tidsålder antropocen, den människoskapade tidsåldern.

Vad som väntar oss är oklart. Det finns inga säkra referenser och inget facit, bara forskarnas modeller. Vi är i okända vatten och det enda vi vet är att våra samhällen och livet på jorden inte är anpassade för de förändringar som vi har framför oss.

Under två värmeperioder, eem (130 000 år sedan) och holstein (350 000 år sedan) var temperaturen ungefär som idag. Havsnivån var då mellan fyra och sex meter högre. Det växte ekskogar upp till Skellefteå, Nordkap var klätt av skog, Skandinavien och nordöstra Ryssland var en ö och där London nu ligger betade flodhästar och utdöda skogselefanter (palaeoloxodon antiquus).

Innan dess måste vi gå tillbaka till pliocen, för 2,6 till 5,3 miljoner år sedan, för att hitta lika höga eller högre temperaturer (bild). Detta är också den tidsperiod som forskare anser mest liknar det klimat som jorden kommer att ha år 2050 om inget – eller otillräckligt – görs.

Se i full storlek

Jordens temperatur sedan 60 miljoner år och scenarier för 2050–2100 enligt IPCC. Observera att tidslinjens skala är bruten. Källa: Burke et al, Pliocene and Eocene provide best analogs for near-future climates. PNAS vol 115, no 52, 2018. Grafik: NWI

Jorden höll då på att kylas ned efter en mycket varm period. Temperaturen var två till tre grader högre och atmosfärens halt av koldioxid var cirka 400 miljondelar. Vi riskerar alltså att omintetgöra flera miljoner år av nedkylning.

Det kan sätta skräck i vem som helst. Men dessutom går den uppvärmning som sker nu oerhört mycket snabbare än någon tidigare förändring. Tidigare uppvärmningar eller avkylningar har tagit tusentals eller miljontals år, medan den höjning av temperaturen som nu sker går på ett par århundraden. Den snabba förändringen skapar stora svårigheter för många arter att anpassa sig.

Vetenskapen känner till fem historiska massutrotningar då en mycket stor del av livet på planeten dog ut. Det finns flera möjliga anledningar till dessa händelser, från klimatförändring och geologiska förändringar till meteornedslag. Forskare anser att planeten nu är inne i den sjätte massutrotningen som orsakas av mänsklig aktivitet i olika former. Mer än 70 procent av jordens yta har påverkats eller förändrats av människan och den biologiska massan av jordens vilda djur är nu mindre än 20 procent av vad den var under pleistocen, perioden mellan pliocen och den senaste istiden.

Temperaturökningen som nu pågår bidrar starkt till utrotningen. Högre temperaturer gör att många arter inte kan leva på platser där de tidigare har funnits. En del av dem följer klimatförändringen och flyttar mot polerna eller högre upp i landskapet. Därför flyttas trädgränsen längre norrut och högre upp i landskapet och därför förändras både flora och fauna på varje given plats.

Andra kan inte flytta eftersom de är stationära, exempelvis koraller, eller att de redan lever i de kallaste områdena, exemplvis fjällräv och isbjörn, de har ingenstans att ta vägen i en varmare värld. Deras enda möjlighet är att arten anpassas till ett varmare klimat, vilket i allmänhet tar lång tid.

Tusentals populationer av hotade ryggradsdjur har gått förlorade under det senaste århundradet, vilket tyder på att den sjätte massutrotningen orsakas och påskyndas av människor. Dessutom är arter länkar i ekosystem, och när en försvinner kommer de arter som den interagerar med troligtvis också att gå under.

Det internationella organet för naturskydd, hållbar utveckling och biologisk mångfald, IUCN, uppskattar att en femtedel av jordens arter hotas av utrotning de kommande decennierna.

De utsläpp av växthusgaser som har skett hittills kommer att förändra jordens klimat och ekosystem för alltid, vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi hade under större delen av 1900-talet. Men vi kan begränsa förändringen och minska risken för mycket allvarliga och potentiellt katastrofala konsekvenser. Med en kraftig och snabb minskning av utsläppen de närmaste åren är det enligt IPCC möjligt att temperaturökningen kan stanna vid 1,5 grader.

Målet som anges i det så kallade Parisavtalet är att begränsa temperaturökningen till 1,5 eller högst 2 grader. Det är långt ifrån en ofarlig förändring, men oändligt mycket bättre än den ökning med över tre eller fyra grader som inträffar vid politics-as-usual.

Är det någon som inte tycker att vi har ett planetärt nödläge?

Gunnar Lind

---

Är det fler strandnära hus som behövs?

Översvämningar och skyfall och värmerekord runtom i världen. Helt nya magnituder av väder. Obehagliga väder. Farliga väder.

Forskare säger att detta är bortom deras egna prognoser. Detta har de inte kunnat förutse. Inte redan vid 1,2 grader. Det kommer varningsignaler om att golfströmmen är på väg att rubbas. Den har inte varit så här svag på 1 600 år, och den kan vara på väg att helt stanna av. Niklas Boers från Potsdaminsititutet konstaterar att sannolikheten för denna typ av händelse med extremt stor påverkan ökar med varje gram av koldioxid som adderas till atmosfären. I kölvattnet av allt detta beskriver andra forskare att de svenska klimatmålen är för lågt satta.

Samtidigt har vi levt i sommarsemestern. Den har lunkat på. Humlor som surrar förtroendeingivande och vattnet som svalkar våra överhettade kroppar. Regeringskrisen avvärjdes strax efter midsommar. Typ i alla fall. En och annan har återupptagit flygresor till utlandet. Många har tagit bilen till landstället. Allt återgår till det normala. Lugnt och skönt.

Jag får lust att skrika. Högt. Det gör ont att se och förstå att klimatförändringarna är här och nu och med sådan kraft. Och samtidigt se vår oförmåga, både till förändring och ens till samtal. DN rapporterar. Och de gör det bra. Men vad händer sedan? Var är upproren, de radikala kraven på förändring?

“Inte ger man fan i politiken för att man är konventionell”, sjöng Marie Bergman. Nej, ingen av oss kommer undan. Och det konventionella är i högsta grad politiskt. Det är orsaken till de förändringar vi ser. Normer kring välstånd och livsstil. Vad som är det normala att göra i ett mänskligt liv. Normer som vi själva också bidrar till att förstärka eller att förändra.

Kanske är semesterlugnet bara en chimär. Den där regeringskrisen är inte helt och hållet avstyrd. Kvar på bordet finns också två andra helt centrala miljöfrågor; strandskyddet och skogen. Centern har - av alla politiska frågor i hela samhället – valt att ta strid för två som urholkar miljöskydd, varav en kan bidra till att fler drabbas av översvämningar i framtiden.

Det är inte fler strandnära bostäder eller ökad avverkning av skog som behövs. Det är kraftfulla åtgärder som snabbt och effektivt minskar vår klimat- och miljöpåverkan både nu och i framtiden. I ett första steg till exempel rejält höjd koldioxidskatt, stopp för investeringar i fossil infrastruktur såsom vägar och flygplatser samt snabb avveckling av fossila subventioner.  

Pandemin har gett oss insikten om att politisk förändring kan äga rum väldigt fort. Det som krävs är politisk handlingskraft och inte minst acceptans och stöd hos oss medborgare. De allra flesta känner nog en klump i magen och inser att den nivå av konsumtion vi har idag inte funkar. Då kan vi inte äga och köra bil som vi gör nu, vi kan inte återgå till 2010-talets flyghets över världen eller köpa lika mycket grejer … Men det kommer ju inte innebära att vi inte kan åka bil eller flyga eller konsumera över huvud taget. Bara göra det i mindre utsträckning. Det är väl inte orimligt egentligen?

Anna Jonsson

Rapport: Börja utfasningen genom att ta bort miljardstödet

I slutet av maj presenteras förslagen från den så kallade utfasningsutredningen. Då får vi veta hur Sverige ska fasa ut bensin- och dieselbilar före år 2030. Ett sådant besked är välkommet, men regeringen behöver börja med att fasa ut det miljardstöd som den betalar till dem idag.

Förra året såldes 260 000 bensin- och dieselbilar i Sverige. En fjärdedel av dem subventionerades av staten. Stödet uppgick till minst en miljard kronor, troligen betydligt mer.

De kallas laddhybrider eftersom de, förutom förbränningsmotorer som drivs av bensin och diesel, har små elmotorer som gör att de kan köras några mil innan förbränningsmotorn går igång.

New Weather presenterar nu rapporten Bilar som steker planeten. Där avslöjas hur laddhybrider vid verklig körning har 2-4 gånger större utsläpp än vad som sägs i marknadsföringen och i officiella uppgifter. 

Ofta hörs glädjerop över att elbilsförsäljningen ökar. Men när vi tittat närmare på siffrorna blir det tydligt att en stor del av “elektrifieringen” består av laddhybrider som vid körning har stora utsläpp, i vissa fall till och med större än en vanlig bensinbil. 

Detta är galet av flera anledningar.

• Det är en så kallad greenwash som riskerar att – än en gång – drabba förtroendet för bilindustrin och de “gröna lösningar” som läggs fram. Många av de som köper en laddhybrid vill göra en god handling för klimatet och besvikelsen kan bli stor när bilen i själva verket drar mycket mer än vad som utlovades i reklamen. 

• Det försenar omställningen till bilar med nollutsläpp. Tillverkarna utnyttjar den efterfrågan som finns på rena bilar och försenar omställningen genom att marknadsföra sina bensin- och dieselbilar som alternativ till elbilar. Försäljningsframgångarna för laddhybrider går åtminstone delvis ut över försäljningen av elbilar.

• Det skapar fel i statistiken. Myndigheter tar fram statistik över bilarnas klimatpåverkan och den används av politiker och tjänstepersoner i Sverige, EU och FN. Men beräkningarna utgår från WLTP:s uppgifter – inte de verkliga utsläppen. Det betyder att utsläppen är större än vad vi tror.

• Det styr upphandlingen åt fel håll. Ett starkt verktyg i klimatarbetet är att ställa krav på kommuners, regioners och myndigheters upphandling. Bonus-malus-systemets kriterier avgör vad som kallas miljöbilar och därmed styr det vad som upphandlas. I tron att de köper en klimatvänlig bil kan de som sköter upphandlingen av fordon då bestämma att köpa in stora SUV:ar som Mitsubishi Outlander, med verkliga utsläpp på 127 gram per kilometer.

• Det är en fossil subvention. Staten och skattebetalarna betalar ut avsevärda belopp i stöd för inköp av laddhybrider eftersom de uppger låga utsläpp. Med tanke på hur stora de verkliga utsläppen verkar vara är det inte bara ett slöseri – det motverkar politikens mål och innebär en statlig subvention av stora och tunga bensin- och dieselbilar.

Hur har det kunnat bli så här? Grundproblemet är stora brister i den metod som används för att beräkna hybridernas utsläpp, WLTP. I den antar man att bilarna huvudsakligen körs korta sträckor och att batteriet är laddat vid start. Så ser inte verkligheten ut.

Problemet förstärks sedan av att branschen marknadsför hybriderna som elbilar och att politiker har valt att låta laddhybrider ingå i stödsystemet för miljöbilar, bonus-malus.

Sverige bör snarast införa ett stoppdatum för försäljning av bilar med förbränningsmotor. Det ger långsiktiga signaler till hela branschen. Prioritet måste dock ligga på omedelbara åtgärder för att bromsa försäljningen av bilar med förbränningsmotorer nu.

• Mest akut är att reformera bonus-malus-systemet så att bilar som helt eller delvis drivs av bensin eller diesel – inklusive laddhybrider – utesluts. På EU-nivå behöver WLTP-systemet revideras så att det blir relevant, liksom systemet med utsläppskrav på nya bilar.

• Lagstiftning och regelverk måste ändras så att de stoppar reklam för produkter som förstör jordens klimat, inklusive laddhybrider och andra bilar med förbränningsmotorer. Media behöver i väntan på detta ta eget ansvar för vad de förmedlar i sina annonser och reportage.

• Bilbranschen måste omedelbart sluta marknadsföra laddhybrider som klimatvänliga och elektriska. Branschen och myndigheter behöver skilja tydligt mellan elbilar och bilar med förbränningsmotor i både statistik och kommunikation.

---

Läs vår debattartikel med Greenpeace på DN Debatt 

Läs rapporten i sin helhet på badvertising.se

---

Allt till alla blir noll för klimatet

Det senaste året har vi alla upplevt att samhället kan ställa om i en större omfattning och en större hastighet än vi någonsin kunnat drömma om. Samma målmedvetenhet och tempo krävs för att hejda klimatkrisen. Ändå är det som att världen nu laddar för att återgå i samma gamla fotspår. 

Ta bara regeringens infrastrukturproposition som exempel. Trafikverkets underlag fick mycket kritik för att inte ta klimatet på allvar. Och när propositionen väl nådde offentlighetens ljus blev det tydligt att än en gång vinner strategin “allt åt alla”. Där finns satsningar som ska göra alla nöjda och som sopar målkonflikterna under mattan.

Den som vill ha järnväg får det och den som vill ha motorvägar likaså. Den som vill att längre och tyngre lastbilar ska kunna rulla på vägarna får också en del av kakan. Att trafiken ska fortsätta öka är en grundläggande förutsättning, allt annat verkar vara otänkbart. Av Trafikverket givet. Problemet är att allt till alla inte löser de gigantiska miljöutmaningar vi står inför. Poltics-as-usual är en återvändsgränd. 

I Klotets inslag förra veckan lyfts fler kritiska röster. En av de tydligaste är Anders Roth från IVL som konstaterar att regeringens ensidiga fokus på biodrivmedel och elektrifiering kan invagga oss i en “falsk trygghet”. Det blir en stark politisk signal om att minskade transporter inte behövs och att fortsätta med politics-as-usual. Dessutom bygger det på en ökad användning av biodrivmedel med 70 procent jämfört med idag, en nivå som är ohållbar både ur ett nationellt och globalt perspektiv. Redan idag står Sveriges import av biodieseln HVO för en tredjedel av världsproduktionen. 

Mot denna bakgrund är det uppfriskande med den nylanserade internationella kampanjen Car free megacities med utgångspunkt från Paris, New York och London. Kampanjen syftar till att skapa en stad och en utveckling som bygger på människor och miljöhänsyn mer än på framfart för bilar. 

När regeringen och dess samarbetspartier nu sätter sig ned för att ta nästa steg i infra-planeringen uppmanar vi dem att ta intryck av Paris, New York och London, som alla tre tagit tillfället i akt att minska på bilarnas yta till förmån för människornas under den pågående pandemin. De har gripit tag i det “möjlighetsfönster” som Klimatpolitiska rådet uppmanar regeringen att göra. Då behövs inga statliga miljarder till motorvägsprojekt i våra städer. Den tiden är förbi. 

Anna Jonsson